Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där satt en jänta i en solbacke och gäspade.
— Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett annat än korna.
Olyckligtvis ...
Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.
— Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.
— Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe. Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.
Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit, om hon fått leva.
Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda, klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt på ett för henne eget sätt.
— Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket kommer hem.
Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra honom omtöcknad.