Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt med.
— Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det var alltså uteslutet.
Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.
Och likväl skulle det icke dröja länge ...
Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.
Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den Stråvallska utvecklingen.
Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen, men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.
Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid tanken på de där ungarna.
— Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig tankeövergången från kaninerna.
— Näej, inte än, men ...