— Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...
— Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.
— Men du vet ...
— Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?
— Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst pinsamt, om du skulle få obehag ...
— Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en andra generation.
— Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.
— Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har ärvt pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån. Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger mig nog rätt i det också.
De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian Stråvall i tamburen ...
Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av kopparslantar.