Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå, lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville använda möjligheterna.
Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar stängas, och det gällde att passa på tillfället.
»Konsumtionstidevarvet!»
Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition. Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.
Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre förutsättningar.
Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i allmänhet.
— Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?
Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar, som svarade:
— Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och Adrian.