— Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?
Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen inrotade benämningen Stråvall satt kvar.
— Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det, sade han bakom ett leende.
— Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som därmed ansåg sig ha nått klarhet.
Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt inte till.
De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.
Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av sig tågdammet.
Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.
— Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot honom, tillade han riktigt hjärtligt:
— Det var fan vad du är vacker.