Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen förr ens på skämt föreslagit.

Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade han här en stor — social uppgift!

KAP. IX.
»En jobbare är det vidrigaste som finns.» (Harriet Wiepe.)

Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra honom till hans första glanspunkt — Rusthållaregatan 5.

Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras. Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast gingo i handeln.

Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt: »Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som en varning. »Sådana affärer kan man ju inte göra», hade han sagt. Så mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».

Nu hade han alltså nått fram till följande:

Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.

Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa, vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande. Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och väldiga fältet för penningeskördar.

Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.