En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, — människohem.
Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?
Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor social gärning — ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna i gengäld stödja någon av dessa föreningar.
Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle förekommas.
Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och annat — ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad trafiklinje.
Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ... Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.
Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse. Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.
Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.
Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i hans mening en äktenskapsjägare — men han var inbilsk nog att vara en smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och äventyrslysten och — eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.
Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan att hon snarare liksom vek undan — om han kom henne för nära med en blick — började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.