Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt ordens valörer, då han började på följande sätt:
— Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt skulle vilja höra din vilja.
Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.
— Din mening är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en tydlig rodnad.
Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för hans lilla experiment med ordet vilja hade kanske räddat honom från att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta sig för att vara klumpig.
— Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval för praktiskt arbete.
Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att uttala ett instämmande.
— Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.
— Det är det, Harriet.
Han såg ner på sina knäppta händer.