Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.

Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga. Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till sig själv.

Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med Harriet Wiepe.

Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.

Där hade han sina affärshandlingar ...

KAP. X.
Det var en gång ... det kunde ha varit ...

Nätterna hade blivit mörkare.

Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia, Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter, tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet — och så åter stillhet.

Sensommarnatten domnade av.

Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän — »ett värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han: