— Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är nästan sjukligt sensitiv.
Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.
Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och förvirrande.
Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.
Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.
Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen, och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.
... Folke ... du också borta ...
Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som nattens vind, klagande som från en dämpad violin.
Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en flickaktig nyck.
Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter ...