Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster. Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom — som dock aldrig blev öppen — hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern, och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.
Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne örn ...
Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern. Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.
De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras. Systerns känslor hade smugit sig in i honom.
Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet, himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för att bevara den.
Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och sköt en kudde under hennes huvud.
Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att det var en starkare sympati — och sympatien för en starkare. Folke var till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där — latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern gled in mot bryggan.
När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon, talade han:
— Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...
Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån. Själv bodde han med sin familj på en av öarna.