— Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!
— Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.
Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad hon tänkt.
Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon ingenting alls på hans starka armar ...
Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett tveeggat svärd.
En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader. Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj över det mörka djupvattnet.
Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben och drömde.
Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm. Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.
När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för svag den senaste tiden.
Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes förlorade älskade.