Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:
Folke hade lyft henne på sina armar!
Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat skänka henne den, menade hon.
Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv. Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.
Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte henne.
— Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med en ridtur med mig nu.
— Varför inte. Blir det bara du och jag?
— Kapten von ...
Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.
Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.