Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen. Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.
Gehnfeldt älskade de starka sensationerna — kvinnor mest.
Det var en enda sak som irriterade Stråvall:
Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.
— Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade ytterligare betonat, att han skämtade.
Detta hade Stråvall också velat tro.
KAP. XIV.
Vägen som leder till ett hem.
Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius vid Sturegatan.
Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste Cymbeline och kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:
»... A kind of conquest Caesar made here; but made not here his brag of ’came’ and ’saw’ and ’overcame’: With shame — ...»