Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror lektorn till urkällan.
»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor, satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors rum.
— Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.
Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.
— Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så här bittida?
— Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade fått en lägenhet och så vaknade jag ...
— Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall du tro.
— Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.
— Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under nattrocken.
Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.