— Du är då skojig så det förslår, pappa ...
Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem, men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning på en lägenhet.
Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka annonsören.
— Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga telefonisten.
... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord. Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut ... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig väntan att se sin kärlek förkroppsligad.
När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om adressen till det uppgivna telefonnumret.
Det var ett hemligt nummer ...
— Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick förtvivlad tillbaka till tidningarna.
Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i väg med minuter och halvtimmar.
— En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...