Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren till marmortrappan.
KAP. XV.
Patricier och plebejer.
Det fanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som om han hade kvicksilver i kroppen.
För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne till lunch.
Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:
— Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.
Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall, som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust friska kulör.
— Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända i halsen.
— Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan vattnet.
Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att visa, och gåvo honom icke något svar.