Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick finna en nyckel till vännens tankar.
— Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.
Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten dörrmatta.
— Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om ett barns begynnande gråt.
— Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade Gehnfeldt och tände en cigarrett.
Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira till den repliken.
— Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en skolmästarnickning.
— Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan beskyddande uppmuntrande.
— Tack, jag tar en cigarrcigarrett.
— Jo jo, hm.