— Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog Stråvall i skolpojkston.
— Å, vi råkades häromdagen.
Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han hoppade av.
Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.
Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm var otvivelaktigt en karl att räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen uppfattning.
Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen en patricier.
Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med originalet?
En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar, där han gjort en uppställning över sina mellanhavanden med Gehnfeldt, hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade han penningar.
Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom? Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.
En annan misstanke följde: