Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska länge.
Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga sina tankar rent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.
Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar. Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.
Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt bryderi.
Fröken Wagner kom in i rummet.
Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.
— Gå ut, sade han.
Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget »neej».
Stråvall flög upp från stolen.
— Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.