Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet, och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när den såg, att dörren var låst — vilket djuret tycktes begripa — sprang den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma igen och klaga över att också där var låst.
— Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.
Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:
— Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...
Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.
— Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.
Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till slut till porten.
— Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.
— Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan ackompanjerad av hundens klagolåt.
Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.