Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna. Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en nattuppställning.
Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara. Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.
Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för att det nästa mätta storstadens hunger.
Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:
Hästmanen,
Metmasken,
Stövelknekten,
Poeten,
Änkemannen och
Skedbladet.
Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från förnöjsammare generationer.
— — —
Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.
En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot hennes kjol.
— Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret, som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och gnällde mot porten.