Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad helt enkelt med förtret.
Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök henne genom pälsen.
— Vad säger du, Beauty?
Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall av ysterhet och sprang ut på golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt hängde.
— Det, ja, Beauty ... kanske det.
Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade ut.
Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.
Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:
— Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles onödigt att jag bad dig om dem.
— Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?