»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på såren för Stråvall att höra detta ord.
— Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.
— Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri? Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.
— Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper, där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.
— Men om du skulle falla ifrån?
— Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.
Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin förmögenhet.
— Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.
— Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är verkligen tidsbetecknande.
Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl, vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.