— Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.
Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning, och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.
Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände en cigarrcigarrett — hans typiska rökverk — och frågade obesvärat:
— Jaså, du känner Gehnfeldt?
— Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med honom en natt i en familj. Han bar sig förresten ganska tölpigt åt mot Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.
— Hur hade han kommit med? Kände han ...
— Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden. Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.
Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta ögonblick.
— Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som för dem betecknar bättre folk.
— Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de slutbehandlat Gehnfeldt.