— Nej, vet du det tycker jag inte.
Stråvall sökte finna en avledare:
— Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.
Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.
KAP. XVI.
Tidsröster.
Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong. Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet. I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och jubileumsårtal.
Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar kringströdda.
De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation »till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.
Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var också uteslutande angenäm.
— Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.