Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.
— Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack, jag vill inte bli fet.
Ordföranden fortsatte:
— Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan. Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft. Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för penningar utföres bokstavligen mord.
Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta blickar.
— Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till myndigheterna härom.
En talarinna anmälde sig:
— Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta obehagliga om barnen och om bostäderna.
Flera instämmanden.
Nu var diskussionen i gång.