— Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.
— Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden är sådan. Där ligger skulden.
Det var nästa inlägg i diskussionen.
Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:
— Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa sig avvaktande?
De svar som avgåvos på frågan voro jakande.
På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.
Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet var sjukt!
En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden, bostadsjobbarna, går fram» ...
— Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...