Men det blev avbrott i samtalet.
Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.
Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och snön blev tyngre och tätare — ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.
Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan» på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.
Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop. Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation. Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som huset tålde, och atmosfären var förtätad.
Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:
— ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo tvåhundrasjuttio personer.
— Hör, hör!
— Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.
Ny talare: