Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne, höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet, sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans käcka figur.
Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar, pulsmuddar och ytterstöflar.
Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest hår.
Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och missnöjda min.
Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, — Schana satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.
Var detta » han »?
»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är angripet. De trapporna!»
Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha tappat koncepterna och humöret dessutom.
»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»
»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt rykte om sig?»