Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer påfallande.
Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och hänsynslöst.
Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta, men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och borgensman … med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han, oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin egenskap som »god kamrat».
Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och ingen framtid.
Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter göra dårskaper.
Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år, som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med »avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.
Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det gällde nu att lefva af lönen.
Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess bojor och band.
Så fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han till Helsingfors, sökte och fick platsen.
Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller mindre motvilligt gjorde honom!