Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick endast allt för fort.
»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon öppnar sig! Titta ni, pass på!»
Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.
»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»
»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på, kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på alla sidor.
»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor», sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf. Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk, Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»
Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:
»Jag är så rädd för att dö ensam.»
»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut, utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig, så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»
»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»