»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här tidigt i dag?»
»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå, slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring efter kryddsemla!»
Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan, vattenämbaret och sopkvasten.
Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms koja borta vid Rödbergsgränd.
»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun och gick ut i köket.
Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i tjänsten förstås, för han var i kronans bröd — såsom rättvisans tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl inte, men den första tiden så…»
Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.
Den ene hade dött på ett sjukhus — det hade varit en vildbasare, som druckit sig fördärfvad… Den andre hade rymt bort från handelsmannen, där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin ungdomsväninna — Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter dåtidens skick och bruk.
Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid »inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.
Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på förmiddagskaffe hos kusin Lamström.