Lasse fick sämre sällskap … gästgifvarn och hans folk, Agreens och den gamle smeden borta vid byns utkant.
Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som frun ännu behöll honom.
En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se till andras arbete och att själf arbeta.
Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.
Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos adjunktens och fick redan lön — en mark i månaden och allt fritt. Hon var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var ju så långt borta och barnen där så små.
Olli och Jussi voro hemma.
De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om fiskstackarne, som de metade upp.
Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.
Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet, höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.
Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.