Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.
Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några månader, i en anstalt, där han hölls strängt.
Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till sommarn kunde hon stiga upp.
Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och bättre människa.
Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars kusk».
Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.
Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande arbetsförmåga.
Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i rummet.
Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?
Det eller det skulle hon göra … alltsammans på ett dygn … men, hon kunde icke.