»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den rödhårigas fräkniga ansikte.
»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och torkade ögonen med sitt förkläde…
»Sa' i natt? Till hvem?»
»Husbond sa' i natt till mig i stugan — snyftade hon — »att han tyckte han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och så…
»Och så?»
»Så» — det kom under snyftningar — »så gick husbond upp till…» resten hördes icke.
Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som om vettet varit på väg att lämna honom.
Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och gick in till sig.
Vid Raiala mo.
Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från tidigt på morgonen för att försörja de tre.