»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva? Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far … och om du blir bjuden på mat, så, förstår du?»
Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod hon.
Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.
Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock. Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.
»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»
Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned vidare.
»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum — ja det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så…»
»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä' klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'. Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men — nytta gör hon inte, det har du rätt i.»
Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken, och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade ännu ett halfhögt adjö och gick.
»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon lyssnade!»