»Nej.»
»Men om di inte svarar, när han frågar?»
»Det måste man…»
»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»
»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den varmaste kärlek.
»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i hålet.
Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och började frågorna.
Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns bröst och begynte snyfta.
Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga och våta små händer i sina.