Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:
»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska' en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»
Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.
»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va' bättre.»
»Hvem sköter hushållet … är det gumman?»
Flickan svarade skyndsamt:
»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha …, skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se främmande … åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och narrar henne till allehanda så…»
»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.
»Jag ä' bättre än häst och karl, jag —, skröt flickan, »och starkare än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»