Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet, hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller åtminstone deltagande.
— Jag är en olycklig menniska, — halfsnyftade han — jag har alltid gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket…»
— Min vän, — inföll löjtnanten — du passar icke för rikedomen.
Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra sentimentaliteten.
— Jag skulle icke blifvit gift — med henne. Hon var, oss emellan sagt, en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud — hvilket var det sämsta hon kunde göra — ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt äktenskap är det värsta af allt.
— Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga karlen?
— Du skämtar, — småskrattade patronen, men tillade derpå i samma gråtmilda ton: — ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet, tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och — vid min ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en sötunge — Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar, sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.
Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en brud på sin fästmans, och fortsatte:
— Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen, som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof att aflägsna… Oh, jag är en olycklig menniska!
— Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, — sade löjtnanten med en gäspning — men det är fan hvad det är mörkt här, är du säker vi hitta fram, Uninius?