— Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig, jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.
En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en sekund.
Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra. Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf hennes utseende ett sken af blyghet.
Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.
Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från henne till honom.
Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning. Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.
Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.
På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad lycka!
Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan. Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme … nej, också något annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått tjensten. Dock! — han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.
Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.