Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag! Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!
1881.
Vid Hirsala.
Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren. Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.
Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist och slutligen för — elaka menniskor.
Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då kölden kommer och skaren bär.
En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning, ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg till mig», säger hon och — kanske har Weitikka rätt.
Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning. Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen, knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går derpå som på stelnad lava.
Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga bättre», säga hemmansegarne.
Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till »sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!» Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp och dess enda glädje.