— Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag Skomakar-Janne. Adjö.
— Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.
— Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula ensam… Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.
— Tyst Liisa, nå — kommer du?
Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare … de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en cigarrett…
* * * * *
Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke, utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.
Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga, ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur huset? Hvarför just hon?
Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö, den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne, hustrun. Hon!
För första gången tänkte Eva klart i denna sak — hon förstod, att hon allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så blind…