Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp, lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:
— Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha sådana som ni i mitt hem, hör ni.
— Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam — sade Liisa, alldeles dekontenanserad, — och skulle se efter dem.
— Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro säkert edra känghasor!
Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk … hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn, madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade, omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul… Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.
Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren — julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk.
Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik. Ifrån ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man stälde sig på tå. Fadern spelade på en liten orgel, barnen stodo omkring, modern sjöng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust hår och samma vänliga, fridfulla leende. Hon sjöng så vackert. De små försökte också. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i dörren med hufvudet på sned och de enfaldsfromma ögonen höjda mot taket, högtidlig och full af andakt.
Erik drog bort Liisa, — åter hem, hem och hem. En obehaglig qväll, denna. Det förföljde honom som en mara — han kunde ej blifva det qvitt.
Hm! Ändtligen. Han var ensam. Han hade med våld slitit sig ifrån henne. Och nu var han vid dörren. Hans — ja, hans hem.
* * * * *