Erik fattade henne helt plötsligt, utan all reflexion, tryckte henne intill sig, slätade hennes kinder, hennes händer och talade en hop barnsliga, osammanhängande, tröstande ord talade som till ett sjukt djur, hvars plågor han ville med sin röst liksom lulla till ro.
Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig lös, lutade sig mot väggen, slog händerna mot den, knäppte dem derpå ihop och snyftade så tröstlöst.
Erik vardt alldeles rådlös. Han jemrade sig, och förlorade totalt all besinning. Sprang omkring i rummet som sökte han någonting, tog den främmande qvinnan i båda händerna och bönföll så innerligen att hon ville göra något, hvad som helst, blott hon slapp att pinas så, stackars hustrun.
— Nå, qvicknar hans hjerta vid nu? — småmurrade hjelpfrun. — Falla på knä skulle han och ta' afsked, om så skall vara. Vet han, hvem som dödat henne, om hon skall hän, vet han det?
Erik hörde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela sin hållning be henne tyst om förlåtelse. Eva hade ännu ej någon aning om hvad som försiggick. Hennes tankar voro orediga, alla föreställningar sjönko som tunga dimmor ständigt nedåt, och allt hvad hon betraktade tycktes henne som täta, bolmande moln.
Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:
— Det är så nätt härinne — hviskade hon — och julgranen är tänd! Det är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här hemma, mig och allt. Stackars Erik!
Han böjde hufvudet mot hennes hand och grät, grät bittert och tyst. Han snyftade som ett barn, drog djupa suckar och såg så öfvergifven ut.
Ännu ett anfall af krampaktig plåga. Han led, han också, led verkliga samvetsqval. Han glömde grannqvinnans närvaro. Han baddade sin makas panna med den duk, som räcktes honom, stödde henne och försökte på ett eget, blygt, tafatt sätt, som var honom fullkomligt främmande, att hjelpa henne.
Den svartklädda stökade för sig, men kastade ibland en förvånad blick bort till den sjuka och honom som efter sin förmåga försökte lindra sin hittills så försummade hustrus lidanden.