— Bort med er och det genast — yttrade hon häftigt — tror ni jag inte känner er? Det är ni, som i flere år förstört Erik, narrat honom med er och stält till gemenheter här för hans stackars hustru. Jag vet, hvad du är för en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos assessorns, och om du ännu en gång går till krogen med Erik, så anmäler jag dig för stölden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag…
— Och du, Janne, jag vet, hvad du haft för fuffens med garfvar Olins kalfskinn… Håll dig du i skinnet och låt Erik vara, eljest talar jag med fiskalen…
Janne spottade, körde ut läpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan tänderna, knöt handen och gick derifrån, slängande med ben och armar och med en min, som om han varit särdeles förnärmad. Callo teg som en mur, han låtsade som hörde han intet, utan gnolade en visa, under det han gick inåt gården. Liisa stod och såg förargad ut, satte armarne i sidorna och borrade sina ögon rakt in i den lilla grälsjuka gummans skrynkliga ansigte.
— Akta hon sig, käring! Hvad har hon med oss att göra? — röt hon. — Pallra sig i väg; eljest kan hon få sig en knuff af mig, en som hon känner så länge helgen räcker!
Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med ögonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, läsa i hennes själ, beherska henne.
— Nå, hvad ser hon på mig för? — frågade Liisa. — Har hon aldrig sett folk förr?
— Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra det lif du för! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led och stred och arbetade för att få dig fram… Hon grät och hon grät … jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om förlåtelse … af Gud!
— Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något … tvärtom.
— Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha gift sig, om icke…
— Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det rigtigt sött för mig!