— Nej, det blir inte af.
Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han steg upp från bordet!
— Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som icke lyder henne!
Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom, glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod, att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i sonen.
Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få fram några ord.
— Det blir inte på Salmi du kommer in med den hustrun, Ella, — sade han, — ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för skojare som du och trollpackor som hon.
Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga ansigte uttryck.
Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år sedan kostat moderns.
Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och förblef så en stund alldeles stilla.
Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och sade slutligen fast och bestämdt: