— Han ser kuslig ut, det är inte som samma menniska! Han som förr var en sprätt, det var fan så maläten han är… Många barn?
— Der ä' de alla tre …. det talas om att han uppfostrar dem med ris och konfekt ömsom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och för att få kurage på dem låter han dem hjelpa till med slagten — pojken håller på med att anatomisera grodor och kattor och sådant der, men hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det får jag säga.
— Han är sorgklädd, är han nyss blifven enkling?
— Hon dog för sex eller sju år sen, det är bara för att folk skall se att han ännu firar hennes dödsdag. I den kostymen beger han sig vanligen till kyrkogården med barnen…
— Stackars karl, han är tydligen på dekis. Nå, är han i Revisionen än?
— Ja, han är en duglig embetsman, säges det.
— Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under fötterna på tjugo år… Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre. Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid Petschowska regimentet — tiden går.
— Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?
— Ja ja men, har en hel stepp att sköta om, trehundra kor och får, svärfars gård var en af de bästa vid hela Twer. Det är väl intet allvarligt ondt med Uninius ändå, — jag ville allt helsa på honom i alla fall?
— Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast, tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme, det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på…