— Efter du är naturvän, så behagar dig kanske utsigten från mina klippor der på Hvitö … lite kaffe med smörgås kunna vi väl bestå, om du håller till godo, jag skall låta min karl föra hem dig till hotellet i staden i qväll… Mitt ringa hus är för fattigt för att herbergera dig öfver natten. Var således välkommen, bäste vän kl. 5. Vid den tiden finner du mig der på kajen eller ombord på båten här.
Löjtnanten tackade, men helt och hållet upptagen af att betrakta den vackra taflan omkring dem, lade han alls icke märke till patronens snöpliga sätt att invitera honom. Dimman höjde sig nu på allvar, solen bröt fram, klar och strålande, samt göt öfver trakten en hel flod af ljus. Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar för att rigtigt falla i ögonen.
På stranden gick allt ytterst bullersamt till. Något af den österländska grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt på iswostschikar, bärare, hamnsluskar, fisksäljare och fiskköpare. Det skreks och svors i kapp med ångbåtsbesättningen, gatpojkar kilade af och an, viga som ödlor, lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i långa och korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, så man knappt kunde komma fram.
Åt söder låg Sveaborg med sina mörka vallar och dystra husrader … solens gyllne sken omgöt Ehrensvärds fäste och den ogästvänliga stranden, som ingen dödlig vågar beträda undantagande den ryska vakten med sina skarpladdade gevär.
Men högt öfver stad och land sväfvade nu dimman i form af lätta, skiftande sommarmoln på lustfärd i det blå, fjerran förda af morgonens ljumma, men friska bris.
— — — — — — — — — — — — — — —
Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget hemma i stugan. Han kastade ifrån sig yxen och gick hemåt, klef öfver gärdet, tog en genväg genom hafreåkern, gick längs diket och stod inom ett ögonblick vid sin lilla halfförfallna grå stuga, hvars hopkittade fönsterrutor och murkna trappuppgång alltför högt talade om det armod mot hvilket man förgäfves derinne sökte kämpa.
Rundtomkring stod i yppig sommarfägring kardborre, hallon och nässelbuskar, bolmörten frodades i husknutarne, här och der lågo större och mindre sophögar, på hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och porslinsfragmenter.
På förstuguqvisten var en hop gamla tröjor och kjolar utbredd, och på ett tåg, spändt tvärsöfver till närmaste björk, hängde några orena barnkläder fladdrande för vinden.
Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.