Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet. Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.

Det var en stund alldeles tyst i stugan.

— Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar — suckade Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. — Fattiga och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.

— Hederlig, hederlig, — mumlade mannen — det fins heder och heder. Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en sådan stackare som mig, men … det är väl derför att jag inte kan kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri. Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för englarne, jag.

— Hå, hå, hå.

Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne ända in i hjertat:

— Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud, det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men — hvad vet jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved och surrade — det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne. Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade kunnat vara jag. Och — det var allt nära att jag hade blifvit satt in, redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig från misstanke och fängelse.

Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan, vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo opp, … och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen…

Misstanken togs ifrån mig — något litet, — men inte alldeles. Jag blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. —

Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem, och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte: